När Lia öppnade ögonen såg världen ut som om den var täckt av en matt slöja. De vita väggarna i sjukhusrummet omslöts av ett darrande dis, som en spegling i vatten, och i hennes bröst slog ingen smärta — utan tomhet. Den sortens tomhet som inte kommer av sjukdom, utan av föraningen att framför henne finns — den sista punkten.
Hon visste att hennes tillstånd var allvarligt, men hon trodde inte att det var så illa. Ändå knep det hon hörde genom halvslutna ögonlock hennes hjärta.
— Tillståndet är instabilt… — sade överläkaren. — Leverfunktionerna försämras snabbt. Det finns lite tid kvar. Vi ska göra allt vi kan, men…
Hans röst tystnade.
Och bredvid honom — en annan röst. Den hon en gång älskat så mycket, som hon litade på, som hon försvarade till och med mot sina egna tvivel.
Olivers röst.
Hon såg inte hans ansikte, men på tonen visste hon: han stod orörlig och lyssnade, och i honom arbetade inte sorg… utan något annat. Kallt. Avvaktande.
Dörren öppnades.
Oliver steg in med ett säkert steg, som en man som kommit för att ta det som länge tillhört honom. Han höll en bukett — alldeles för färgstark för ett sjukhusrum — och satte sig bredvid henne. Han tog Lias hand, lutade sig fram och viskade, i tron att hon var medvetslös, ord som för alltid förändrade hennes hjärta:
— Äntligen… Allt som är ditt är mitt.
Han sade det så tyst, som om han talade om något helt vardagligt, nästan behagligt. Inte ett spår av tvekan, inte en skugga av ånger.
”Så det är alltså den du är?” tänkte Lia, utan att våga öppna ögonen.
Alla deras gemensamma år, drömmar, nattliga samtal — blev i ett ögonblick kulisser. En bakgrund bakom vilken hans verkliga mål dolde sig.
Han behövde pengar.
Hennes pengar.
När han gick ut i korridoren förändrades hans röst: mjuk, nästan rörd.
— Snälla, ta hand om henne… — sade han till sjuksköterskan. — Hon är allt jag har.
Lia vände ansiktet mot väggen. För att inte visa sina tårar. För att inte se hur det förtroende hon byggt upp i åratal rasade samman.
Hon visste inte hur mycket tid som gått. Kanske några minuter, kanske en timme. Men plötsligt hördes mjuka steg och gnisslet från en städvagn i korridoren.
Lia samlade sin kraft:
— Flicka… snälla… kom hit.
En ung städerska kikade in genom dörren — liten till växten, med stora mörka ögon. På brickan stod namnet ”Marija”.
Hon gick in tveksamt:
— Mår ni dåligt? Ska jag kalla på en läkare?
— Inte en läkare… — Lias röst var svag, som om varje ord var ett steg på tunn is. — Jag behöver hjälp. Din hjälp.
